luftensomjagandas

Frustration är allt jag känner idag.
Kaos är det jag ständigt lever med.

Dagen har varit ganska fin ändå. Om man inte ska tänka till förmycket, inte skrapa på den sköra ytan.
Allt som har gjorts är att köra skoter.
Otroligt vacker väder och skön känsla att bara blåsa fram lätt som en fjäder på isen,
ren njutning.

Fast kaoset har ändå inte försvunnit.
Varje gång mat har nämts har den rivit i mig.
Fast jag åt idag.
En jävla massa.
En grillad korv med ketchup.
Sen en massiv jävla pizza. Äcklas av migsjälv, känner hur skiten sväller i min kropp.
Och den uppskattar de inte.
När jag kollar i min reflektion så kan jag nästan se hur låren vidgas i dom lös sittande jeansen.
Se hur dom spänns åt runt låren och att magen börjar svälla över kanten.
Vill kräkas.
Men kan inte. De blir som ett straff att låta den ligga där inne i värmen och lösas upp för att sedan bearbeta sig ner mot låren och magen för att etsa sig fast under huden och bygga upp fettet.
Ursch.

Imorgon är de skola igen.
Jag har aldrig varit en skolmänniska, aldrig någonsin.
Men jag saknar skolan nu.
Inte för pluggandet, inte för att träffa klasskompisarna, utan för dom underbara rutinerna dom medföljer.
Mat tiderna som inte kan ändras, missar du så missar du.
Och jag älskar det.
Blir gymmet på kvällen.
Timmar av trampande och svettande.
De första jag ska göra när jag kommer till skolan imorgon är att klä av mig och ställa mig på vågen.
Jag måste få veta hur fet jag har blivit efter veckans otroliga svullande.
Ett måttband ska också införskaffas för att se ifall låren och magen blir smalare.
Har börjat störa mig fruktansvärt mycket på mina underarmar också, så dom ska mätas och krympas.
Ska bli att skaffa en vecko rutin.
Varje måndag ska jag mäta mig och hoppas att de har krymt. Om så bara med en millimeter.

Otroligt skönt att jag har bestämt med en kompis att vi ska ut och gå en timme varje dag under lovet,
då vet jag att jag åtminstånde förbränner lite kalorier.
Sköntskönt.

Nej, nu måste jag sluta skriva.
Börjar bli en överflödig och otroligt tom text.

En fråga till er läsare bara, finns de nått som kallas hatkärlek?
Nivet när man verkligen gillar en person, men ibland blir så jävla arg och besviken på personen att man känner en extrem förakt mot dom?
Man säger för sigsjälv att man aldrig ska prata med dom igen, men blir så otroligt jävla lycklig när man får ett sms av dom?
Kan ni snälla svara på det?

Kram

Kände att jag var tvungen att lägga in en bild på dessa underbart fina ben.