luftensomjagandas

Jag har fått min hjärna helt fuckad, hjärtat utslitet, stampat och spottat på.
Och klockan är inte ens halv åtta på morgonen än.

Rille sov här inatt.
Han var avisande. Vände ryggen till i sängen, pratade inte och var allmänt off.
De gjorde ont i mig.
Men de gjorde fan ondare när han enbart kunde vända sig om när jag började smeka han på magen.
När han började smeka mig på låret.
Kåta jävla karlfan.
Då gick det att hålla om, då gick det att kramas och kyssas.
Då gick de fan att visa nått!

Jag vet fan inte vad han vill.
Snart vet jag inte vad jag själv vill längre.
"Vänta cicci, ta de lungt, låt han ta insiativet".
HA!
Känner mig som en patetisk hora.
Uppknullad, slagen och lämnad i en gränd som mat åt råttorna.

Man kan inte prata med någon som flyr från frågorna.
Och de är just vad han gör.
Tveksamma svar.
Snabba utloggningar och osäkerhet.
De är som att prata med en manlig vertion av sigsjälv.


Min syster och hennes kille blev arg igår för att jag tog hit honom.
Fast jag inte förstår vad själva problemet är.
Jag bor i en stuga på deras tomt.
10 meter från deras hus.
När Rille är här är vi aldrig i huset utan alltid i stugan.
Från att han kommer, tills att han åker.
Men undantag en gång då vi skulle äta, men då bad min syster och hennes kille oss att följa med in.
Argumentet är "men tony ska upp och jobba".
So?
Vad har de med saken att göra?
Tony träffar inte Rille.
Tony blir inte väckt av att Rille är ute i en stuga, 10 meter från huset, men mig.
Dom vill bara inte att jag träffar honom.
Thats it.
Men dom har inte ballsen att säga det.

Jag behöver närhet.
Jag behöver intimitet, kärlek och vetskapen att någon vill ha mig.
De är mitt knark.
Och jag har varit beroende av det de senaste 5 åren.
Abstinensen är grov.
De är inte lätt att gå från allt till inget på en sekund.
Att inte få de man vill ha när man vill ha det.
Och när man tror man får det, så är de dåligt skit man får tag på.
Du kämpar, kämpar och försöker verkligen.
Men effekten är dålig.
Hur mycket du än renar den, så är skiten förmycket för att få bort.
De är Rille, mitt dåliga knark.
Eller är jag för krävande?

Jag hatar att vara förvirrad och osäker.
Att inte veta på ett ungefär vad som kommer hända sen.
Jag har bränt alla mina säkra kort och står nu med en farlig lutning över ett brant stup och tittar ut.
Ingen säkerhetslina att hålla fast vid längre, då jag skar den förlängesedan.
Nu är det bara jag, avgrunden och väntan.
Den eviga jävla väntan.